jag vill vara den som......

jag har varit väldigt dålig på att skriva de tre sista dagarna ...
men jag får slylla på körkortet :P
så jag får väl berätta  lite vad som hänt i helgen....

söndag bestod av att jag drog till halmstad med familjen för att titta på
när våxtorps bois representerade oss i grand prox ni som inte vet är de
det tolv bästa tjejer o killarna i halland som kommer med
och vi hade 5 st med :P
jag coachade caroline och hon vann alla matcher när jag var där :D
hem o grillade gotti......
sen var den dagen slut.....

måndagen bestod av att vara på arbförmedlingen idag.....
sen hem och var ute o körde en massa med pappa och lite så...
var hekt slut idag
vet inte vrf igentligen.

tisdagen vaknade jag redan 10 sen vid halv ett skulle jag hämta syrran.
vi drog in till sandra och var där till halv fyra typ.
hem äta drog med pappa till hildur.
hem pappa o mamma drog..jag o michis körde o åt glass.
sen hem chippe o dippe :D

och nu sitter jag här o pratar med erik.
han e världens finaste människa.
jag har inte pratat med någon kille som är så underbar
man kan prata med honom om allt
och han bryr sig verkligen han är nog drömprinsen som jag aldrig fick
tyvärr...
men de är aldrig försent jag kanske hittar drömprinsen någongång

ni vet att ni älskar mig
marielle

känner du som ja

Har ni någon gång känt att ni alltid försöker hitta fel på folk för att kunna hata dom?
För att kunna vända dom ryggen utan att någon frågar "varför går du?"
Man går sin egna väg, vandrar in i sin ensamhet, skit i tårarna som faller på kinderna, häldre torkar jag dom än att bli bränd igen.

Är det rätt att bara för att man blev sviken en gång, så ska man sätt en stämpel på kärlek att det är skit? Är det rätt att en enda människa på hela jorden ska få sätta hinder på vägen för en. Varför ska det vara så svårt o bara slappna av o säga, "okey, jag måste chansa igen"

Varför får man känslan av att "måste springa, måste dra nu"
När man faktist är med någon man tycker om, varför försöker man att inte tycka om dom.
Men när ingen ser så dör man av längtan efter personen.
Varför lyssnar man inte på sina nära när dom säger "ge det en chans snälla"
För tänk alla gånger man verkligen litade på någon, när man trodde på deras ord om äkta kärlek , att de alltid skulle stanna, men nästa dag var det kalla vindar som smekte min kind
Å när vänner berättade om att kärlek slutar alltid med en man över bord så ville man inte lyssna, men när dom idag skämtar om det så skrattar man med dom o håller med.
Är du rädd att svika dom igen o välja fel?


Så jag filosoferar detta brev till er där ute mina vänner, säg mig, känner du som jag?
Bara säg mig, är jag ensam om det eller finns de fler där ute?
Bidra med dina tips o erffarenheter!