känner du som ja
Har ni någon gång känt att ni alltid försöker hitta fel på folk för att kunna hata dom?
För att kunna vända dom ryggen utan att någon frågar "varför går du?"
Man går sin egna väg, vandrar in i sin ensamhet, skit i tårarna som faller på kinderna, häldre torkar jag dom än att bli bränd igen.
Är det rätt att bara för att man blev sviken en gång, så ska man sätt en stämpel på kärlek att det är skit? Är det rätt att en enda människa på hela jorden ska få sätta hinder på vägen för en. Varför ska det vara så svårt o bara slappna av o säga, "okey, jag måste chansa igen"
Varför får man känslan av att "måste springa, måste dra nu"
När man faktist är med någon man tycker om, varför försöker man att inte tycka om dom.
Men när ingen ser så dör man av längtan efter personen.
Varför lyssnar man inte på sina nära när dom säger "ge det en chans snälla"
För tänk alla gånger man verkligen litade på någon, när man trodde på deras ord om äkta kärlek , att de alltid skulle stanna, men nästa dag var det kalla vindar som smekte min kind
Å när vänner berättade om att kärlek slutar alltid med en man över bord så ville man inte lyssna, men när dom idag skämtar om det så skrattar man med dom o håller med.
Är du rädd att svika dom igen o välja fel?
Så jag filosoferar detta brev till er där ute mina vänner, säg mig, känner du som jag?
Bara säg mig, är jag ensam om det eller finns de fler där ute?
Bidra med dina tips o erffarenheter!
